Varför faller man för någon, när man vet att de gör ont i slutet?

De är en fråga ja ställt mej många gånger.. men har Aldrig tagit åt mej av dom orden.. Faller för en person och sen så har ja de i baktanken att i slutet kanske inte den personen tar imot mej mer, och då gör de jävligt ont inom en, varför tar man aldrig åt sig av dom orden?

I början vågar man inte riktigt ta steget, men när man väl börjat falla så känns allt så jävla bra, men man närmar sig marken till slut och då gör de jävligt ont..

Alla blir vi sårade på något sätt endel gånger hårdare en den andra,

när vi ändå vet de varför blir vi de då?