Ja igår fick man höra många vackra ord som gick rakt in i ens hjärta..

Tänkt att man vill så mycket men vågar inte..

Kärlek är som eld, man vill gå in i den men man vågar inte för man är rädd att bränna sig, men även fast värmen kan vara i en evighet så kan man samtidigt bli bränd som fan och såna brännsår försvinner aldrig, tro mej dom finns kvar.. och de vet vi själva fast vi inte ser dom..

Kärlek är även när man står på en jätte stor byggnad och håller den man blivit förälskad i han/hons hand och den personen säger - Nu hoppar vi..

Du känner dej lite osäker men hoppar och sen känns allt så otroligt jävla bra och du bara faller och faller hur länge som helst för endel slutar dom aldrig falla.. men fördel tar dom i marken och då gör de otroligt ONT..

Varför vill man ha den där känslan när man just hoppar och faller.. Eller just när man går in i elden och man vet inte helt säkert om den kommer bränna en eller inte?

Skulle kunna beskriva Kärlek på många sätt, men dom där ja tänker mest på..

Tänk att de finns vissa människor som har lärt känna sig själva bara så där, de bara kom till dom.. Medans andra får kämpa för de och verkligen komma dit och lära känna sig från grund och botten hur man hanterar saker och ting..? rätt lustigt.. ja har alltid varit den som skjuter upp sånt för ja tycker de är jobbigt att ta sånt så slänger ner de i min kanna med vatten men till slut rinner den över och då kommer allt på en gång och de är tungt..

Alla vill vi vara lycklig och känna oss så där ny kär men ändå finns de något som hindrar en från att springa och hoppa över kanten...

När vet man att man är redo att Hoppa Igen, även om allt känns rätt.. är man redo bara för att de känns Rätt just då?