Nu var de ett tag sen man skrev av sig.. Men de har varit mycket fast de är svårt att beskriva.. För de har som inte var mycket fyskiskt de har mer varit mer psykiskt.. Har knappt gjort något.. Mest funderat, fått höra många ner tryckande saker, Allt har som under en längre tid tryckt ner mej mer och mer..

Men helgen tog priset, då insåg ja verkligen de här är verkligen något ja ska ta tag i inte bara för min egen skull för många andras också.. De finns inte bara en människa som stört sig på de de är några men man brukar ju säga att man tar inte åt sig fören de är försent.. Och ja hoppas inte de är försent.. Ja hoppas att du står kvar och ser förbättringar och inte bara du även många andra också i min omgivning..

Nu har ja bestämmt mej, saker som trycker på en och verkligen tynger ner en sånt ska man inte bara gå och bära sådär och inte tro att de är små saker..

För ja är den som stor att saker som andra människor ser som stora saker.. de ser ja som små saker för ja tror alltid ja överreagerar och därför tar ja aldrig upp dom låter dom bara vara där och irriterar mej.. Har svårt att gå efter min magkänsla när min hjärna säger en annan sak som stoppar mej.. Men med vissa saker då lyssnar ja bara på magkänslan helt.. Varför gör man bara de ibland? Eller finns de dom som bara går på magkänslan.. Hur lär man sig att kontrollera de?

P.s Saknaden är Stor, fast den kommer i vågor