Sitter och lyssnar på gammla godingar och drömmer mej bort ett tag.. Lyssnar även bort mej till Elvis, Cash tid och många mer.. Jo mer ja lyssnar, dessto mer sugen blev ja på att fixa mej i riktigt så där 60- tals stil med svarta pumps, en klänning som är fluffig nertill, och permenta håret som man viljat göra länge och sen sminka sig med rött läppstif m.m

Fy Fan va kul, de va de ja satt och fundera över just nu iallafall.. Sen har de varit massa annat i mitt huvud dom senaste dagarna, bland annat..

Varför söker vi igentligen efter kärlek, varför vill vi hitta någon ny hela tiden när någon krossat vårat hjärta maximalt?

Varför är vi människor så beroende att känna sig omtyckt, älskad, In love.. m.m.?

Visst de är en fantastisk känsla som ej går att beskriva, man känner sig som första gången  någon skulle hålla en handen eller pussa en.. Så blir man verkligen när man är In Love.. säger dom flesta men finns de även dom som aldrig kännt de där.. eller bara känt de en gång och letar efter de ännu.. som sitter och väntar att den känslan ska komma..?

Att nu känns de rätt nu kommer den känslan... men den kommer inte.. väntar.. kommer inte... väntar lite mer... Va är de för fel? 

Endel brukar säga de är inte den rätta.. Men om man verkligen tycker de själv och vill verkligen allt med människan, hur avgör man då?

Är man förblindad för kärleken då? som en del kallar de...

Eller är förblindad bara när de andra ser att man har de dåligt och ser hur lilla man blir behandlad psykiskt av de.. och man inser de inte själv.. för enligt en själv är allt bra, men de finns fel men alla har väl fel inte sant? 

Som sakt många tankar, funderingar, påståenden.. Men inga SVAR?

Yesterday is history tomorrow is a mystery but today is a gift...